ÅK !!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

haha nemen de är de ända jag kan säga.

Jag va aldrig den personen som tvekade på att jag skulle åka som au pair, jag visste de sen jag va 10 år och ansökte som de ett år innan jag ens fick åka haha. Så för mig va det lixom skrivet i stjärnorna haha.

Det är många som har hört av sig till mig ang om de vågar, att de tkr de har dålig engelska, att ett år är för långt, hemlängtan osv osv....

VÅGAR ... de vet jag inte heller om jag gjorde men jag chansade... Hade absolut INGENANING om vad jag gav mig in på. Visste ju massa om familjen osv men hade lixom INGEN koll på området, vad som fanns runt omkring mig, om jag skulle få nåra vänner, hur jag skulle reagera när jag insåg att jag ska bo här ett år... ( Jaa de vet ni ju hur de gick haha) Så detta var en ren chansning för mig, men prövar man inte så kan man inget säga.

Engelskan... Många undrar hur de går med engelskan.. att det inte vågar för att de tkr de är dåliga på de... HALLÅ vi i Sverige är SJUKT bra på engelska om man jämför med andra länder. JAG LOVAR det är INGET PROBLEM. I skolan i N.Y.C bodde jag med 2 thailändare som ABSOLUT inte kunde NÅN engelska, de kunde knappt fråga hur man mådde !!!! Även om du tlr att du har dålig engelska så ska det INTE hindra dig. Du åker ju hit till USA just för att lära dig de.

Hemlängtan... Jaa där jag jag en del att skriva om hahaha. Nemen jag hade verkligen räknat med att jag skulle få hemlängtan för jag står min familj och mina vänner sååå nära. De är lixom mitt ALLT. Jag är van att ha them around me 24/7. Så visst, jag visste att jag skulle få hemlängtan för de hade jag räknat med MEN visst ALDRIG att det skulle kännas som de gjorde. Denna känsla av att ha hemlängtan vill jag inte ens önska min värsta fiende.( ELLER JOO en viss person hehe) nemen asså den va hemsk. Alla har absolut inte den hemlängtan jag hade och jag vill verkligen inte skrämma er, men det var inte lätt. Men man måste ge det tid. Jag grät konstant i 3-4 veckor och ringde hem till mamma och skrek att jag ville ha en biljett hem till sverige NUNUNUNUNU.

Men mina vänner och familj stog ut med mig och peppade mig tills allting känndes bättre.

Jag vet 2 tjejor som ålte hem efter 2 veckor här i USA, kanske inte just bara pga hemlängtan men ändå. MAN MÅSTE GE DET TID. Hade jag åkt hem efter 2 veckor hade jag ångrat mig för HELA mitt liv. ALLA kommer nångång i sitt liv att gå igenom nån slags hemlängtan å jag gick igenom den på andra sidan jorden och det va SJUKT jobbigt men nu är den över jag jag KLARADE de. Det är jag stolt över för just när jag hade de som jobbigast trodde jag ALDRIG att det skulle bli bra igen. ALDRIG.

För en del tar det månader att komma över hemlängtan, förendel bara nån vecka, en del har det inte ens ( men då kommer den säkert senare vilket kanske inte är så bra) IAF jag har blivit sååå mycket starkare, självständigare, modigare, starkare JAA ALLT.

Man hittar nya sidor med sig själv so man inte trodde man hade....

Självklart ska man fundera på valet av att åka som au pair, man ska ju inte bara åka för att ÅKA, utan man ska åka för att man vill de till 1000%. Man får en upplevelse för livet. Det kommer fortfarande vara dagar när jag kommer gråta floder för jag längtar hem men jag kommer klara av att hantera det på ett annat sätt än förut. Jag saknar fortfarande min familj och vänner lika mycket MEN på ett annat sätt.

Jag kan bara säga så här: Jag har ALDRIG ångrat att jag åkt ( även fast jag sa de i början mamma), såå mycket arbete jag la ner på att fixa ansökan och allting inför resan, så mycket pengar så har jag INTE ågrat att jag åkt.

Om det är nått mer ni funderar på så SNÄLLA fråga mig, jag hjälper er järna.

PUSSS på er, TACK för att ni finns kvar där hemma, det värmer så när ni säger de. Finns här för er med <3

L O   V E // Johanna